Några utopier och dystopier

Genom tiderna har tänkare och författare tecknat ner sina visioner av samhället i form av utopier eller dystopier. Utopin står för ett tänkt idealsamhälle. Dystopin betecknar en dyster samhällsvision. I följande esser presenteras några visioner av Platon, Augustinus och Dante.

Tillbaka till inledande sida

Dygder hos Platon

Essä av Kauko Puottula 15.3.2009.
"Om vår stat är riktigt väl grundlagd, är den fullkomligt god.
- Det är givet.
- Det är således tydligt, att den är vis, modig, besinningsfull och rättrådig." (Platon, Staten 427e).

Idealstaten hos Platon har i sig fyra kardinaldygder: visheten, modet, besinningen och rättrådigheten. Om man först hittar de tre första dygder i listan, är det självklart, att den fjärde dygd, rättrådigheten återstår. Platon behandlade de fyra dygder i sin fjärde och femte boken av Staten.

Visheten, klokhet (gr. sofia) finns hos det styrande ståndet. Det finns ganska få som har högsta kunskap. De kallas filosofer. Högsta kunskap är upprätthållande av naturen. " - Vilka kallar du då för verkliga filosofer? - Dem, som äro lystna efter att få skåda sanningen." (Staten 475e)

Modet, tapperheten (gr. andreia) är andra dygd. Modet finns hos krigarklassen. Liksom visheten, modet är kännetecknande för ganska liten människogrupp i samhället.

Besinningen, måttfulhet (gr. sofrosyne) sträcker sig genom hela staten, inte bara i särskild klass. Den innebär en harmoni mellan dess olika delar, en samstämmighet mellan det sämre och det bättre om vem som bör styra och vem som bör styras. (Staten 430d - 432a)

Rättrådigheten, rättvisan, rättfärdigheten (gr. dikaiosyne) består däri, att varje stånd och varje människa sköter sin egen syssla. Det betyder också att ingen människa som av naturen är bestämd till att höra till det tredje ståndet (hantverkarnas och köpmannens stånd) får övergå till krigarnas klass, eller någon ur krigarnas klass får övergå till de styrandes klass utan att därtill vara värdig. (Staten 434b). (Grekiskt ord dikaiosyne är ett viktigt nyckelbegrepp även hos Paulus och hans teologi – men i andra sammanhang).

Varje klass, varje yrkesgrupp och varje människa som har vissa förmågor ska få egna speciella uppgifter att göra. "... Att var och en bör sköta blott en enda syssla i staten - den syssla, till vilken hans anlag göra honom bäst skickad." (Staten 433a) "Om vi således tänka på statens fullkomlighet, tycks denna den enskildes förmåga att sköta sin egen syssla i staten tävla med visheten, besinningen och modet." (Staten 433d)

Naturligt Platon var en aristokrat. Rättrådigheten är dygd, som inte tillåter inblandning mellan olika stånd. Människan inom ett stånd kan inte uppfylla de plikter och uppgifter inom det andra ståndet. Men t. ex. skomakare och snickare kan byta uppgifter med varandra inom arbetarklassen.

"Föreningen av dessa tre olika sysslor och utbytet av det ena mot det andra måste således vara till den största skada för staten och kan rätteligen kallas just brottslighet." (Staten 434c) "Men å andra sidan kunna vi väl säga, att om köpmannen, hjälparen och väktaren inskränker sig till att sköta var och en sin syssla i staten, så är detta däremot rättrådighet, och det skall göra staten rättrådig." (Staten 434c)

***

Enligt Platon människan har i sin själ tre förmögenheter, som motsvarar de tre klasserna i staten. Förnuftet motsvarar de styrande klass, modet ("vredesmodet") motsvarar krigarnas klass, och begäret motsvarar den tredje klassen, de yrkesutövarna.

Orättrådighet är en förvirring och oro i själens olika delar, och den sämre delens uppror gentemot den bättre. Rättrådigheten är själens hälsa, orättrådigheten en sjukdom och en rubbning i själen.

* * *

Man kan hitta platoniska dygder också på något sätt i överraskande sammanhang. Till exempel, Salomons vishet, som är skriven efter 100 f. Kr, känner dygderna. Här är äldre och nyare version av texten:

"Och om någon älskar rättfärdighet,
så består hennes mödors frukt just i dygder.
Ty hon lär ut besinning och förstånd, rättrådighet och mod,
och intet är här i livet gagneligare för människor än dessa." - Vishet 8:7. 1921

"Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet, rättrådighet och mod -
det bästa en människa kan äga i livet." - Vishet 8:7. 2000
________

Platoncitat hämtad från: Platon, Staten i svensk tolkning. Översatt av Claes Lindskog. Bokförlaget Nya Doxa 1993. (1:a utgåva 1922)


Några reflektioner omkring den femte boken av Staten

Essä av Kauko Puottula 16.3.2009

Staten av Platon är en undersökning om rättvisa, rättrådighet eller rättfärdighet, dvs. hur människan kan leva sitt liv lyckligt. Enligt Platon dygd är kunskap samt att sådant liv som är förenlig med dygd är lyckligt liv. Platon var kanske överoptimistisk och tänkte att människan, som vet hur sakerna är och vad dygdigt och rättvist liv är, handlar rätt och dygdigt i sitt liv. Det skulle hända nödvändigt eller nödtvunget.

Man kan hitta liknande tankar från Indien och Sydöst-Asien, särskilt i buddhistisk filosofi. Man kan säga att okunnighet (ignorans, ovisshet) är synd i buddhist tänkande, trotts att de inte känner begreppet synd i dess västerländska mening. Det väcker intressanta frågor: Har det varit kulturutbyte i någon form mellan Grekland och Indien före Aleksander den Store? Eller har det utvecklats liknande tankar i olika håll oberoende av varandra?

Uppfattningar om eventuella sambandet mellan rättrådighet och orättrådighet å andra sidan samt lycklighet och eländighet å andra sidan, varierar. Enligt Trasymakhos en framgångsrik brottsling är lyckligare än övriga. Denna uppfattning var ganska omfattande under Platon. (Man kan hitta liknande tankar också från Psalmer i Bibeln). Förklaringen kan hämtas från hedonistisk etik. Men enligt Platon en rättrådig var lyckligare i sitt liv än en orättrådig.

Platon tänkte att en mindre del av människor kan tänka självständigt. Därför hans idealsamhälle styrs av filosofkungen och de högsta väktarna. Filosoferna skall bli konungar i staten, eller konungarna skall bli filosofer. Platon gjorde också distinktion mellan soldatklassen och arbetarklassen. Det är möjligt att Platon under sina resor i utomlands bekantade med egyptisk kultur och idealiserade det.

Staten är inte totalitaristiskt program för utveckling av samhället som bl. a. Karl Popper påpekar. Staten är mera filosofisk bok som utmanar läsaren tänka efter förbindelser och diskrepans mellan välfärd och frihet hos en individ och framgång på samhället.

Sokrates behandlade frågan om kvinnors och barns gemensamhet i början av Staten. Polemarkos och Adeimantos ville veta mera om saken. Därför Sokrates blir avbruten (Staten 449). Sokrates redogör för sin uppfattning om kvinnornas ställning i staten (Staten 451c-). I djurskaror har båda kön gemensamma uppgifter. Om man använder kvinnor till samma ändamål som männen, måste de har också samma undervisning, t.ex. övning som nakna i gymnastikskolor (Staten 452b).

Möjligheten av förslaget undersökes (Staten 452e-). Män och kvinnor har olika naturer. Varför de bör förrätta samma sysslor? (Staten 453b-c) Det finns ingen statlig verksamhet, som uteslutande tillhör kvinnan i hennes egenskap av kvinna eller mannen i hans egenskap av man (Staten 455d). Denna princip eller argument kan användas också på vår tids kyrkliga kretsar, särskilt på frågan om kvinnoprästerskap.

Sokrates föreslår att alla kvinnor gemensamt tillhör till alla män. Ingen kvinna lever ensam med en man. Barnen är gemensamma. Fadern känner inte sin son eller sonen sin fader. (Staten 457d) Men, är det möjligt? Man kan säga att det är frågan om utvidgad tolkning av familjen. Matti Kurikka försökte något sådant i Sointula i början av 1900-talet. Hur äktenskapliga förbindelser skall ordnas? (Staten 458e).

Staten (459a-b) berättar även om rasförädling. Det finns ett liknande fall i Genesis 30:31-43, när patriark Jakob bedrager sin morbror Laban och blev rik på hans bekostnad. "De styrande torde finna det nödvändigt att använda rätt mycket lögn och bedrägeri för att därmed gagna de underlydande." (Staten 459d) Mycket intressant! Till ex. vårt statsråd och dess medlemmar har alltid nekat att pengar devalveras, de ljuger.

"Det är staten nästan som en människa." "På samma sätt är det med varje del av kroppen, det må gälla smärt..." (Staten 462c-d, 464b). Det finns liknande tankar - kyrkan som Kristi kropp - hos Paulus (1 Kor 12:12-27)

Hur fiender som blivit besegrad (levande och avlidna) skall behandlas? (Staten 469b-). Platons synvinkel är fortfarande aktuell. De vita besegrade de röda år 1918 när s.k. inbördeskriget i Finland avslutades. De vita avlämnade inte de röda avlidna (arkebuserade) till deras anhöriga. Alla de röda avlidna har inte fått kyrklig välsignelse, trotts att de tillhör kyrkan. De röda änkor och de föräldralösa barn har rätt till allmän sorgetid men den förnekades dem.


Utopi hos Augustinus

Essä av Kauko Puottula 30.3.2009

Det är främst i verket De civitate Dei (Guds stad) som Augustinus (354 - 430) redogör för sin syn på historien. Namnet av boken De civitate Dei kan översättas lika väl Guds stat eller Guds stad. Verket omfattar sammanlagt 22 böcker (413 – 427), varav de första tio böcker är översatta till finska och de sista fyra till svenska. Avsikten med verket var i första hand att försvara kristendomen mot anklagelserna om att kristendomen var orsaken till det romerska rikets förfall (särskilt visigoternas terrordåd år 410), men det omfattande verket är mycket mera än en apologi.

Augustinus är berömd också för sina reflektioner över vad tid är. På frågan vad är tid svarade han: "Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte." (Augustinus, Bekännelser, xi, 14). Augustinus betraktar tiden såväl analytiskt som fenomenologiskt. Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt, hävdar Augustinus, men han spjälkar sönder nuet, den närvarande tiden i allt kortare tidsrymder. Han räknar med tre slag av (subjektiv) tid:

Grekerna tänkte sig tiden som cyklisk och återkommande som årstiderna. Men Augustinus tänkte sig tiden som lineär (i enlighet med Bibeln). Enligt Augustinus tiden rör sig från en startpunkt, skapelsen, till ett slutmål, domedag. Augustinus placerar sin utopi i framtiden, i Guds rike.

Augustinus menar att Gud står utanför tiden, därför han kan veta vad kommer att ske. Gud styr inte människors handlingar men han kan förutse framtiden ungefär på samma sätt som vi har vetskap om det förflutna. Alltså Gud kan förutse syndafallet utan att ha bestämt det.

Alla människor var jämlika före syndafallet men efteråt uppstod kaos och därför behövs vissa regler och en världslig stat, eftersom människan har irrationell tjusning till onda. Augustinus tänker sig två stater som är varandras motsatser. Det finns också kampen mellan dem:

1. Gudsstaten (civitas Dei) rådde före syndafallet och återupprättas på domedagen. Den symboliseras av Jerusalem. Den existerar i en viss mening på jorden i de utvaldas osynliga gemenskap. Kyrkan representerar relativt sett Guds stad.

2. Det finns också djävulsstaten (civitas diaboli / terrena) som är varje stat som inte följer Guds lagar och existerar också som den osynliga gemenskapen av dem som handlar mot Guds vilja. Den symboliseras av Babylon. Speciellt Rom representerar den världsliga staten.

Det är här frågan om binäropposition nästan på samma sätt som hos Platon. Den ena kan inte existera utan den andra. Den ena kan inte definieras utan den andra. Vid domedagen skall ske tvådelning. Domedagen får kosmiska proportioner hos Augustinus: inte bara människor utan också änglar skall delas till goda och onda grupper då.

Vid Gamla tiden brukade man göra ingen skillnad mellan fakta och värde. När pratade man om gudar och gudom, det var frågan om fakta och värde samtidigt. I nutid är människan kanske bättre att ställa tal om Guds existens inom parentes och koncentrera sig till etiska frågor som ligger bakom gudsbegrepp. Men å andra sidan, är ju de utopierna ett Guds substitut hos sekulär människa?

Enligt Augustinus, det högsta goda kan man inte uppnå i detta liv utan det tillkommande. Målet av gott liv här är evigt liv i himmelen hos Gud. Eftersom rättrådighet blir verklighet ganska sällan i detta liv (=teodikeproblem), vedergällning ska ske i sista domen. (Augustinus, Guds stad, xix)

Människosyn var ganska pessimistisk hos Augustinus. Därför människan kan inte uppnå Guds rike på sitt eget initiativ och ansträngning. Samt att världsliga stat kan / bör inte förbättras eller reformeras. Det går inte.


"I, som här inträden, låten hoppet fara!"
– Dystopi hos Dante

Essä av Kauko Puottula 20.4.2009

Om en skärtorsdag gick en diktare vilse i en mörk skog. Diktaren heter Dante Alighieri (1265-1321). I mörka skogen träffade han Vergilius (70-19 f.Kr), en berömd romersk diktare. Vergilius berättade honom att vägen ut ur mörka skogen leder genom helvetet med sina mångfaldiga, fruktansvärda och skrämmande kretsar. Vergilius erbjöd Dante sin hjälp och Dante var tacksam av det. De gick genom porten till helvetet på långfredagen när Jesus begravdes efter korsfästelse. Resan genom helvetet (inferno) tog drygt ett dygn. Därefter kom Dante ut ur jordens inre tidigt på påsksöndagen (när stjärnor ännu syns i himmelen) men på andra sidan av jordklotet där skärselden finns.

Det mest intressant i "Divina commedia" (Den gudomliga komedin) av Dante är diktarens sätt att klassificera synder och syndar. De onda gärningarna ordnas enligt deras allvarlighet. Det finns också sk. arvsynd som är oberoende av människans gärningar men som förorsakar våra syndiga handlingar. Därför måste också de dygdiga hedningar men odöpta placeras till helvetet fastän till dess lättaste avdelning. Dante tänkte att endast det kristna dopet kan ta bort arvsynden från kristna människan.

Människans onda gärningar bestämmer det hur djupt i helvetet hon kastas efter döden. Diktaren tänkte - kanske liksom Aristoteles - att synden är misshandling av förnuftet. Förnuftet vet vad är rätt och vad är orätt. Desto allvarligare är en ond gärning desto mera det krävs medveten satsning, planering och användning av förnuftet. Därför kan man hitta massor av bedragare i botten av helvetet. Därför placerar Dante ett äktenskapsbrott bland milda synder: förnuftet behövs inte i detta fall och lustarna tar med sig. Att stjäla är allvarligare synd. Man kan säga att synden gör motstånd till förnuftet.

Där finns också en samhällelig dimension. Ett brott mot samhälle är allvarligare synd än ett brott mot en individ. Dante förstådd "den gyllene regeln" i Matt 7:12 som pluralt. För det första man bör älska av medmänniskor samlade samfund och för det andra dess enskilda människor.

Desto djupare hamnar man i helvetet efter hennes död, desto förnuftsmässiga och genomarbetade är onda gärningar där. I helvetet finns 9 våningar eller kretsar från lättaste till svåraste:

  1. de dygdiga hedningar men odöpta (t. ex. Vergilius) (den lättaste avdelningen),
  2. människor med sinnliga begär,
  3. storätare (som äter för mycket),
  4. slösare (slösaktiga) och snåljåpar (girigbukar),
  5. fientlig sinnade och hatiska,
  6. irrläriga (heretiker),
  7. våldsamma (aggressiva), bland annat självmördare, ockrare och homosexuella.
  8. svekfulla, bedragare, jobbare och svindlare, bland annat några påver och Mohammed, grundare av islam. (Dante tänkte att islam är en irrlärig form av kristendomen)
  9. bedragare av högsta klass, t.ex. Satan, Brutus och Judas Iskariot. (Botten av helvetet var i permafrost liksom Sibirien)

Det finns ett slags samband mellan en ond gärning och hur den straffas i helvetet. Det kan tänkas att Dante siktade med sina dikter att avskräcka sina läsare i allmänhet och sina motståndare i synnerhet. Dante brukade placera sina politiska motståndare i botten av helvetet.

Dantes lista av synder i nio klasser påminner om listan över sju dödssynder. Den vanligaste listan över dödssynderna lyder så här: (1) högmod (storhetsvansinne, fåfänga; eller åtminstone övermod), (2) girighet, (3) vällust (otukt eller begär), (4) avund, (5) frosseri (6) vrede (i vissa fall även hämnd) och (7) lättja (likgiltighet).

Enligt Dante ovanför porten av helvetet lyder texten: "I, som här inträden, låten hoppet fara!"


Kauko Puottula
Tillbaka till inledande sida